Intensiv rehabilitering i berikad miljö ger förbättringar hos patienter i ett kroniskt skede efter stroke

Print

Peter Erikssons minnesfond har finansierat flera projekt och därmed bidragit till ökad kunskap om hjärnans sjukdomar. Här kommer det publiceras en serie med beskrivning av projekt som minnesfonden utdelat forskningsmedel till. Läs mer:

Intensiv rehabilitering i berikad miljö ger förbättringar hos patienter i ett kroniskt skede efter stroke

Erhållna forskningsmedel har finansierat genomförandet av Sara Vives doktorandprojekt, bestående av fyra delarbeten. Huvudstudien är longitudinell observationsstudie med upprepade mätningar där varje individ utgör sin egen kontroll. I studien undersökte vi om ett uppgiftsspecifikt intensivt träningsprogram i en berikad miljö (ETT) för individer i ett kroniskt skede efter stroke resulterade i förändringar avseende motorik och olika aspekter av hälsa. Interventionen var ett tre veckor långt, högintensivt, uppgiftsspecifikt program i en berikad miljö i Spanien. ETT-programmet innefattade även social och sensorisk stimulering samt tal- och språkträning för deltagare med behov av sådana insatser. De 39 deltagarna som genomförde programmet uppvisade förbättring avseende funktionell motorisk förmåga, balans, gånghastighet och uthållighet i gång. Programmet resulterade även i upplevd förbättring av olika hälsorelaterade domäner. Förbättringarna kvarstod 6 månader senare.

Delarbete II är en kvalitativ studie med intervjuer som verktyg för att skapa en förståelse om hur individer i ett kroniskt skede av stroke upplever ETT. Fokusgruppsintervjuer utfördes med 20 individer efter att de deltagit i ETT-programmet. Intervjuerna resulterade i att tre huvudkategorier kunde identifieras, vilka beskrev upplevelsen av programmet.1. Programmet – annorlunda och tufft – beskrev deltagarnas upplevelse av programmet som ansträngande, krävande och olikt annan rehabilitering de upplevt. 2. Kroppslig och mental inlärning– beskrev positiva förändringar på kroppsfunktioner och aktiviteter, men också insikter och beteendeförändringar som en följd av ETT-programmet. 3. Behovet av tillit till och motivation från andra– tryckte på vikten av tillit till rehabiliteringspersonalen och stödet från anhöriga och andra deltagare. Från dessa tre kategorier kunde ett övergripande tema utrönas – Det är svårt men möjligt – men inte ensam!

Delarbete III är en longitudinell observationsstudie som undersöker gångmönstret i ett tredimensionellt rörelselaboratorium. Syftet med delstudien var att undersöka om ETT-interventionen resulterade i signifikanta förändringar avseende spatiotemporala gångparametrar (parametrar i tid och rum), symmetri eller kinematik (ledvinklar) vid gång. Studien hade en single-subject-experimental design (SSED) och fyra deltagare från studie I (samtliga var män) i kronisk fas efter stroke deltog. Av dessa fyra individer, sågs signifikanta och kliniskt relevanta förändringar för två av deltagarna, gällande gångens kinematik, symmetri och spatiotemporala gångparametrar efter ETT-programmet.

I delarbete IV undersöktes sambandet mellan maximal och självvald gånghastighet hos individer i ett kroniskt skede efter stroke, och med mild till måttligt svår funktionsnedsättning. Vidare undersöktes hur detta samband skilde sig mellan strokegruppen och friska äldre individer. Strokegruppen bestod av deltagare från delstudie I samt individer från en annan studie-kohort, sammanlagt 104 individer. Dessa jämfördes mot kontrollgruppen, 154 äldre friska hemmaboende försökspersoner. Analysen visade att kontrollgruppen gick signifikant snabbare än strokegruppen. Ett linjärt samband sågs mellan maximal och självvald hastighet i båda grupperna. Regressionskoefficienten mellan självvald och maximal hastighet hos strokegruppen var 1.41 dvs maxhastigheten kunde förklaras genom 1.41 gånger den självvalda hastigheten. I kontrollgruppen var motsvarande ojusterade siffra 1.20. I kontrollgruppen var dock lägre ålder och att vara man korrelerat till högre maxhastighet och den justerade koefficienten var 1.07.  I strokegruppen sågs grad av funktionsbortfall vara negativt korrelerat till maximal gånghastighet, men föll inte ut signifikant då denna parameter inkluderades i multivariabelanalysen.

Sammanfattningsvis visar Sara Vives avhandling att ETT resulterade i förbättringar av funktionell motorisk förmåga, gånghastighet, balans, hälsorelaterad livskvalitet och flera andra aspekter av hälsa hos individer i ett kroniskt skede efter stroke. ETT verkar också ha inneburit starka emotionella upplevelser och kan ha haft en påverkan på gångmönstret hos deltagarna. Mer forskning krävs för att förstå de underliggande mekanismerna för återhämtning och förbättring.